Sen Juni/Juli månad har jag haft problem med min mage. Då pratar jag om kramper och illamående, när detta händer blir jag även kallsvettig och och börjar skaka otroligt mycket. Det är något av det jobbigaste och obehagligaste jag vet. Känner att jag får lite panik och tänker att jaha, tänk om jag kräker nu? Det skulle vara hemsk att kräka på ett annat ställe än hemma, även hemma också. Jag är rädd för att göra det, tycker det är jobbigt. Har vatt hos läkare och kollar upp magen, var även på ultraljud i fredags och kollade gallsten, lever och njure men vad läkaren sa då var att han inte kunde se något dåligt utan allting så bra ut men han skulle kolla lite noggrannare. Jag har fått utskrivet 4 olika "mediciner" eller vad man ska säga, tar varje morgon och kväll, en halvtimme efter jag ätit och en jag tar när jag mår illa. Händer att jag vaknar upp på morgonen och mår illa, sen kan de försvinna för resten av dagen. Ibland (som idag) kom det helt plösligt när jag skulle äta middag. Då blir det som att jag äcklas av att se maten och känna doften, vill inte stoppa det i mig för det känns som att jag ska kräka när som helst. Detta har även gjort att jag gått ner 9kg. Jag tränar fotboll 2 gånger i veckan, då jag under en period fått gå av träningarna efter ca 30 minuter för då är jag svimfärdig och mår illa. Det känns jätte jobbigt eftersom jag älskar fotboll och tycker det är något av det bästa som finns. Har en tjejkompis som haft panikångest, hon har hjälp mig en del om hur jag ska tänka när jag mår dåligt, vilket faktiskt hjälper. Men bara ibland.

Läkaren har frågat mig om jag tycker jag själv är stor eftersom det kan vara så i min ålder att man tycker man är mullig och tjock, men jag lider faktiskt inte alls av hur jag ser ut. Hon trodde att det kunde vara anorexia eller en början till det, men jag har aldrig haft problem med att äta, jag älskar mat!! Klart att det alltid finns en drömkropp man vill ha, men orkar man inte jobba för den så får man ha den kropp man har och det lider jag inte alls över. Tvärtom, är nöjd med mig själv från topp till tå. Tycker det finns andra saker att tänka på än att gå runder och tänka hur man ser ut hela tiden, man behöver inte alltid va på topp.

Nu kom jag lite av ämnet jag var inne på.. Det jag vill komma fram till är att jag är otroligt trött på att må si och sådär hela tiden, det är jobbigt, tar mycket energi och jag blir nere av det. Väntar nu på mitt besked för att få veta om ultraljudet nu var så bra som läkaren sa eller ej. På ett sätt hoppas jag att det inte var de, för då kanske jag kan få någon anna medicin eller något så detta försvinner förgott. Men samtidigt så hoppas jag ju att allt är bra. Vad skulle det annars vara? Undrar vad det är som spökar... Skulle bra gärna vilja veta det faktiskt. Någon annan som känner igen sig i detta?